Hej! Nu håller vi på att bygga ut huset med en stor hall och en tvättstuga med klädförvaring. Det är härligt att se hur det går framåt, grunden göt vi redan i höstas men sedan har bygget legat på is. Men här i våras stommade sambon och några fantastiska släktingar och kompisar upp utbyggnad etapp 1 som vi kallar det. Och i helgen var det dags för lite takläggning, så långt som det var möjligt, det blir så snyggt med bandtäckt plåttak!Nu väntar vi på grävare så vi kan få till verandadelen innan takläggningen kan slutföras. Utöver takfot och takvinklar så funderar vi på mått på knutbrädor, midjebrädor etc. Det är skönt att se att stora delar av panelen är på plats, och att midjan blev helt rätt. En gammeldags och hedelig trämidja. Var själv en aning nervös angående färgsättning; vit midja mot faluröd panel, det blir sådana kontraster. Egentligen gillar jag ju fasader som är mildare i färgsättningen, men man får arbeta med det man har. Midjans placering höjdmässigt och förhållandet till knutbrädor samt fönster vållade oss lite huvudbry, men sambon fixade en snygg lösning. Det lönar sig att ta något steg tillbaka och våga ändra sig.Det är ibland lite påfrestande att vara beslutstagaren i stora delar av våra byggnadsprojekt, t
rots allt är det ju sambon som är utbildad inom området och då är det ibland en aning svårt att få gehör för idéer som i hans värld verkar främmande. Han är väldigt motvillig till att vara genomförare av saker som: a) han själv inte kommit på, b) han själv inte praktiskt kunnat undersöka i förväg.Hans process är så mycket mer tidskrävande än min, ofta slutar de dock på samma punkt men då har jag stått och hoppat upp och ner och slitit mitt hår ett bra tag, medan han bara ruskat på huvudet åt mina tokiga idéer och mitt otroligt dåliga tålamod.
Jag har blivit bättre på att rita upp mina idéer alternativt hitta fotografier på liknande lösningar. Då går det lättare att diskutera det hela har vi märkt. Gör vi inte det inser vi väldigt ofta att när vi varit förbannade på att den andra inte ville förstå det genialiska i våra egna idéer och planer för tex en planering av ett rum, så hade vi inte ens diskuterat samma sak, ibland förvånar vi oss till den grad att vi inte ens pratat om samma rum.
Men ibland får han liksom bara försöka hänga med i svängarna, jag tröttnar på att behöva måla upp allt pedagogiskt och dessutom f
öreställer jag mig att det är en fördel för honom på jobbet när han ska överlägga med arkitekterna att han liksom redan tvingats öva sig i att tolka dessa tankesprång och visualiseringar som kreativa människor ägnar sig åt. Men det spelar ingen roll hur mycket jag än har förberett och ritat på den här utbyggnaden, det är inte förrän byggnaden börjar få rätt färg och form i verkligheten som man egentligen vet hur besluten man tagit kommer att påverka slutresultatet. Och så här långt är vi väldigt nöjda, och tacksamma över att det har gått så bra.En fördel med detta bygge är att en del av den gamla tvättstugan ska göras om till skafferi, visserligen dröjer det länge ännu innan
pärlspont och hyllor är verklighet där inne men min entusiasm går inte att hejda. Jag ska få ett skafferi! Jag menar naturligtvis: Vi ska få ett skafferi!
Hmm...undrar om man automatiskt blir en hejare i köket då? Rita hus och inreda kan jag, men laga mat...låt oss säga så här, det kommer liksom inte naturligt för mig, det är mest en svettig kamp att åstakomma något alls vid spisen, om så endast för att få till lite vanlig vardagsmat.
Skräcken är när människor kommer hit och hoppas på att få lite utfodring under sin vistelse. De borde hellre ta med mutor i form av mat och i utbyte be om tips för att snofsa till sin fasad, planera eleganta glasverandor eller andra utbyggnader. Eller varför inte planering och inredning av just ett gammeldags skafferi? Till det kan de få fika, för baka kan jag. När jag tar mig tid.
Just nu drömmer jag om
någon typ av träbackar på golvet, den här hittade jag hos
Alvas hus . Luftig design och vacker färg.
© Alvas hus
